Bumblebeestreet

Sista dagen i februari och första dagen efter sportlovet. Blandade känslor. Barnen tycker att lovet varit för kort och föräldrarna tycker det är skönt när allt blir som vanligt.
Det är inte lätt att få dem i säng när de i en vecka varit uppe länge på kvällarna.
På sportlovet åkte Conrad och jag, till skillnad mot många andra söder ut i landet. Vi åkte till Skåne och moster Katinka och kusinerna. Conrad och kusin Fredrik är de goaste vänner. Det finns nog ingen som han längtar efter så mycket som Fredrik. Skåne är ju ingen skidort direkt men vi åkte till Vaxsjön och grillade korv (även om min syster inte besatt några eldkunskaper och det tog ca 30 min för att få korven ljummen). Vi hade en fantastisk em med kall korv och kalla fötter men det var roligt i allafall.

Jag försökte, som den ängel jag är att göra den första snöängelen på många år.

Stora problem sa Ida...... jag tyckte min blev fin men hon hade åsikter... som vanligt.

"Inget huvud", sa hon och när vi jämförde våra såg jag ju att hon hade rätt. Jag tyckte dock att min var änglalik som få.

 

Conrad och Fredrik fyller år i Mars. Vi passade på att fira deras födelsedagar. Tårta och paket.

 

Conrad fyller 12 år den 11 Mars och Fredrik fyller 10 år den 9 Mars.

Det var ett jätte trevligt sportlov men det är alltd skönt att komma hem.

 

Väl hemma väntade resterande del av familjen. Madicken och Nike blev så glada när matte var på plats igen. Det har inte gått någon nöd på dem med husse men matte är alltid matte.

Planerna inför våren är att Madicken ska ställas ut. Först i Hässleholm och sedan i Norrköping. Hur kul är det då att se att den lilla bruna hamnat i "fulåldern". Jo, det finns nämligen en ålder som framför allt bruna Newfoundlandshundar hamnar i som kallas "fulåldern". Åsas och min teori är att aäven svarta gör det men det syns inte lika mycket i det svarta som i det bruna.

Madicken är i Fulåldern nu i allra högsta grad. Långa ben, stor nos och lite päls här och där. Ser ut som en

Ridge back med sin nya päls som står åt alla håll på ryggen.

Det var en härlig känsla att få gå en morgonpromenad med dem igen efter skåneresan. Än en gång kom jag på att jag nog aldrig kommer att kunna leva utan hundar.

 

Sista fredagen innan sportlov. Ja då passar Conrad på att bli sjuk. Ja när 9 st är sjuka i klassen så är risken stor att brakterien ska få fäste även hos min lilla plutt. Däckad i soffan med frukost på bricka som den ömma modern har ordnat. Ja Lilla Conrad ...... du måste bli frisk så vi kan åka till Skåne på onsdag.
Madicken tog tillfället i akt att mysa lite extra med lillhusse. Hon som jag tror att Newfoundland har läkande verkan varför hon såklart fick ligga kvar.



Fast jag vet inte om det var den läkande konsten hon tror sig bestitta eller att Conrads frukost var i Madicken höjd som gjorde att hon helt plötsligt blev så kelsjuk.

Renoveringen av vårt hus är i full gång. Dunk dunk såg såg. Hela tiden. Ibland misströstar jag när jag ser hur det ser ut i källaren. eftersom jag är sjuksköterska har jag en innebyggd misstänksamhet mot hantverkare. 11 fika och så och när man ser hur det ser ut så blir man om än mer misstänksam.



Arbetet går framåt men för en lekman är det svårt att förstå hur det ska kunna bli ett hem igen. Stenat och djupa hål i golvet gör det om möjligt ännu mindre hemtrevligt men jag har förtroende för hanverkarna. Annars kommer jag att ge dem onda ögon i många år.

Snö igen.... och kallt. Termometern stod på -16 grader när jag vaknade och mina små hundar pockade på uppmärksamhet.
Det var mycket lockande att inte lyssna på deras klagan om att matte och husse sover alldeles för länge på löradagsmorgonen.
Om jag hade 1% av hundarnas energi på morgonen hade jag inte haft några problem.
I dag tänkte jag skriva lite om Nike..... min fina stora, lugna och framför allt snälla hund.

Genom åren har jag haft en del hundar men ingen har utstålat sådant lugn och snällhet som Nike gör. Med henne kan man alltid vara trygg. Hon finns där alltid när man är glad, ledsen eller eller vill ha sällskap. Hennes stora tunga huvud vilar gärna i mitt knä och hennes bruna, snälla ögon får mig att smälta.

På sista tiden har hon fått det lite jobbigt då hennes vardag nu delas med Madicken. Nike har, som tur, är, ett stort tålamod med den nya lilla familjemedlemmen som gärna hänger i hennes päls eller öron.
Nike tittar på henne som om hon vill säga -"Är du glad, är jag glad".
På sista tiden har det börjat växa små gråa hår på hennes nos som en påminnelse att hon inget är för evigt. Jag har lovat mig själv att jag inte ska låta oron om att hon börja bli till åren ska förmörka den tid vi har. Hon är pigg som en valp trots sina 6 år så jag är inte orolig.

Jaha. Då var man inne i den andra månaden på 2011. Tiden går fort. 4 feb tog jag mina små lurvar och styrde kosan mot Katrineholm för att hälsa på min mamma. Tanken att ta med hundarna var att de skulle få tränas i nya miljöer och att träffa "mormor". Madicken var för en gång skull helt tyst i bilen. Annars brukar hon rikta nosen mot månen och yla för full hals. Nu var det som hon förstod stundens allvar att man måste vara väluppfostrad i storstaden (och hos mormor)???? Ja, jämfört med Bestorp är även Katrineholm en stor stad.
Jag var lite orolig hur denna lilla bruna uteälskande hund skulle klara av att i två dagar vara i en lägenhet. Hon som alltid brukar tjata om att få ligga på altanen, även när temometern sjunker till -10 grader. Hon verkar helt oberörd av kyla. Hos mamma finns endast en lite balkong.
Madicken visade sig vara en exemplarisk "stads hund". Balkongen var inget för henne. Dessutom gick det folk utanför hela tiden vilket var lite läskigt i Madickens värld.
Hon valde i stället att försöka beveka mormors hjärta och kanske, kanske klättra ett par pinnhål och nå upp till Nikes plats.
Nike och mormor har ett speciellt förhållande så där har hon nog inget att hämta.
Madicken fötjusande charm och härliga sätt lyckades låsa upp dörren så nu har även hon ett eget krypin i mormors hjärta.



Nike tyckte nog att det var bra orättvist men snäll som hon var delade hon med sig av sin älskade mormor. Utom nattetid då hon parkerade sig brevid mormors säng medans Madicken fick nöja sig med att ligga brevid matte..... och i mattes säng. Konstigt nog klättrade hon upp i min säng och kurade ihop sig vid mina fötter. Hon brukar aldrig vilja ligga i sängen men nu passade det visst.

Under lördagskvällen satt vi och kollade melodifestivalen. Inget för mig sa Madicken och gick in och lade sig i mormors sovrum. Tråkiga människor och tråkiga Nike. Vad ska jag göra nu....????
Men vad hänger det här och dinglar????



En tazzel!!!! Eller en tofs som man säger på svenska!!!!!
Undra varför den hänger där????
Ser helt onödigt ut. Vem har sagt att inte hundar kan något om inredning. Jag tror jag tar ner dem!!!!!!


Om jag lägger dem här på stolen kanske människorna förstår att det är fult med tazzlar.... eller toffsar.
Den där Maria Montazami förstår inget om inredning.
Jag ska allt visa henne!!!
Bort med toffsarna eller tazzlarna.
Om jag lägger mig här och ser söt ut tror nog människorna att det var Nike som gjorde det ♣



Efter två dagar i Katrineholm var det dags att åka hem. Jag tror att Madicken får följa med fler gånger. En toffs mer eller mindre... och när man tänker närmare på saken åt faktiskt Nike upp hennes blommor när hon var valp och henne älskar hon ju.
Jodå, mormor tyckte allt att Madicken hade skött sig... ganska bra och att hon fick komma tillbaka... om några år eller så!!! :)
Jag tyckte båda mina lurvar är världens finaste och att de skötte sig kanon.